Så kom dagen då det var tid att få rulla några mil igen. Efter att ha konsulterat nätets väderprognos såg det ut att bli ganska skapligt, förhoppningarna ökade. Skulle vi kunna umgås med varandra som på "Chappen" eller skulle det bli att kura i tältet? Vår gode ordf. hade ju dansat soldansen tillika. Nu vet vi ju hur det blev; inte en droppe regn under hela träffen och då kunde man ju stå ut med det förhålladevis lilla vi fick på oss under färden. Det var precis som om vädergudarna skulle jävlas lite grand ända in i det sista.

Så mötte man då de nu gamla bekanta ansiktena och alla hade tagit med och satt på solskensleendet och det slocknade åtminstone inte innan vi skiljes på söndagen. Tänk att så många trevliga människor kan träffas på just samma ställe, fantastiskt. Den anda som skulle genomstyra hela träffen etablerades omgående. Vart man än tittade såg man bara glada människor, det dominerande ljudet som fyllde luften var skratt, antingen lågmält eller befriande högt. Kvällarna kröntes med skönt gitarrspel och texter därtill som kändes igen från den gamla goda tiden då rock 'n rollen fortfarande var melodiös. Musikanterna fick god hjälp med sången från kringstående så långt man nu kom ihåg texten, men där en del missade fyllde andra i. Förplägnaden, vad gäller fast föda, organiserades på fredagen på ett improviserat men effektivt sätt. Värre var det nog för krögaren som fick "några" gäster att ta hand om vid lunchtid på lördagen. Han har nog ännu inte förstått vad som hände mer än att det fanns ovanligt gott om klirr i kassan den dagen. Efter årsmötet hållits återgick allt till det normala igen. De som denna gång hade marktjänst hade på ett förtjänstfullt sätt kickat igång en grill vid strandkanten. De som också lyckats väldigt väl var de som fixat vädret, tack så mycket! Detta sammantaget gör att det var träffens höjdpunkt, undantaget en del individuella prestationer, och lär väl finnas kvar i minnet en längre tid.

Så var det tid att bryta lägret för denna gång. Flaggan togs ner, tälten revs, väskorna packades, tältplatsen städades och siste man väcktes för att inte riskera att bli mantalsskriven på orten. Resan hem gick alldeles förträffligt. Det kändes som att sitta i en solstol på playan och köra hoj. Väl hemma började abstinensen göra sig påmind och det enda som råder bot på den är nästa träff. Tills dess må Ni leva väl och köra säkert så ses vi igen.

#96 Strid