Med Danska vänner i Norge.

Den 1 augusti startade färden mot Heidal, Norge. Vi som hade för avsikt att göra ett besök i det västra broderlandet var ett antal danskar och två oförvägna svenskar, Michael Hackman och undertecknad. Det som låg framför oss var en färd på 80 mil i sadeln - i sträck. Bara det kunde vara en upplevelse. Och det var det. Tro mig. Nog om det. Framme på plats kl. 2100 var det mat och säng som hägrade. Våra vänner hade varit vänliga nog att göra sig omaket att fixa en "hytte" till oss oxå så vi slapp tälta. (Tack för det!)

Under veckan som gick hade vi flera positiva upplevelser, både sociala och de den storslagna naturen bjöd på. Varje dag bjöds det på utflykter av skiftande slag. Färder på slingrande vägar av inte alltför imponerande bredd där det gällde att vara koncentrad, och mera avslappnande där man behagligt tillbakalutad njöt av omgivningen. Kurvtekniken förbättrades påtagligt, kunde inte undvikas. Viragon fick verkligen bekänna färg vad gäller förmågan att ta sig fram på annat underlag än slät asfalt. Här testades fjällvägar där annars endast kreatur och fyrhjulsdrivna fordon tog sig fram. Den mest storslagna synen mötte oss när vi klättrade upp på Galdhöpiggen. D.v.s ända tills vi nådde molnbasen och därmed blev bestulna på vidare utsikt.

Hela veckan bestod av att åka hoj på dagen och umgås under trevliga former på kvällarna. Maten fixade vi själva på känt manér tills en del överväldigades av abstinensbesvär och var tvungna att uppsöka ett matställe med stort M. Ett gult sådant. På fredagen avåts en gemensam middag på det alldeles närbelägna värdshuset bestående av älgstek och "medisterkake" (färsbiff). På lördagen styrdes kosan hemåt igen, 80 go'a mil i sadeln. Totalt avverkades 291 mil under veckan och de var värda att köra trots ömma kroppsdelar. Det var en mycket givande vecka med fins väder och trevligt sällskap, vilket man tackar alldeles speciellt för.

#96 Strid